Förr hade vi en stor, lydig hund som var hur lätt som helst att ha med på camping. Hon låg där vi var och skulle aldrig ens fundera på att gå någonstans utan oss. När hon tassade vidare så kom så småningom lilla Wizzla in i våra liv. Liten, inte särskilt social och höll sig innanför ett kompostgaller.
Det var ganska enkelt att campa med hund.
Sedan kom yrvädret Welshen Molle in i vår familj. Glad, intensiv och översocial. Stannar absolut inte bakom ett kompostgaller. Plötsligt var det inte lika enkelt att campa längre. Lägg till en lika vild cockerspaniel på det.

I husvagnen löser vi det med väldigt bestämda liggplatser och fasta rutiner. Ute är det lite värre.
Vi vill inte ha hundarna bundna.Dels får de bara stå bundna en begränsad tid och det blir trassligt för alla. Hundhage har vi ( med gallertak, annars rymmer Welshen) det fungerar men är egentligen tveksamt att ha en eller ännu värre tre hundar i, om man läser regler och lagar, men ändå bästa lösningen vi lyckats få till.
Nu ska vi prova ett flyttbart nätstaket med stolpar man kan trampa ner. Rejält högt för att stoppa Welshen. Återstår att se om det fungerar som vi tänkt och vad övriga på campingen tycker om det.

En annan sak som gör sommarledigheten problematisk för hundägare är ju värmen. Vi använder kyldynor och solreflekterande dukar som ger skugga och svalka.
Men hur mycket vi än fixar, så vågar vi inte lämna våra pälsklingar själva, utan vi får turas om att passa dem, om de inte kan vara med på aktiviteten vi vill göra. Att åka på semester utan dem vill vi inte heller, de är familjemedlemmar, de också. Dessutom så älskar de att campa, precis som vi!

Hej å hå, campa på!

Molle och Wizzla inburade, i brist på bättre lösning.